Jag har tänkt på en sak...

Ni kanske tycker att det är lite konstigt att vi tar oss "tid" att skriva på bloggen och lägga in kort och så!?
Men det är ett väldigt bra sätt för oss att venilera och "bearbeta" det som händer. Det blir som en slags dagbok kan man säga. Plus att man får en break från sjukhusmiljön, man liksom ramlar in i internetdimman. För vi sitter på bb-rummet och internetar! Även om man vill vara uppe hos guldklimpen så orkar man inte det hela tiden. Fast det värker i hjärtat när man inte är där. Man vill vara hos honom hela tiden och bara mysa.

Nu när lillens resperator är borta så kan lilla älsklingen tydligt visa när han är missnöjd. Han gnyr och gråter och vill ha sin nappis och en trygg hand över sig. Lika jobbigt som det känns att höra att han är ledsen lika skönt känns det att han har sån energi att kunna gråta och visa sitt missnöje! Nu längtar vi bara tills vi kan få ha honom nära oss och kunna snosa!