Host host

Jag har en nedrans hosta, trots att det var flera veckor sen jag var sjuk! Pust! Tur det är lungt på jobbet denna veckan.

Jonathan sover över hos sin mormor och morfar inatt. Jag skall upp och jobba klockan 07.00 imorgon. Så då är det gott att slippa väcka och tvinga ut Jonathan 06.30, när han ändå skall vara hos dem undr dagen tänker jag! Lite egentid fick jag ikväll med andra ord!

Började skiva ett annat inlägg, men jag känner att jag behöver lite mer tid med det. Tid som jag inte har nu! :) Men den som väntar på något gott...

Alltid där

Har sen en vecka tillbaka läst en blogg om en liten tjej på drygt 500 gram, och som i skrivande stund ligger på en neonatalavdelning och kämpar sida vid sida med sin fantastiska mamma!

Jag känner igen mig i så mycket som denna mamman skriver. Även om det var drygt 2 ½ år sedan det var vi som låg på neo, så finns känslorna och minnena så nära. Jag kan fortfarande känna paniken jag kände när jag vid ett tillfälle stod i kön inne på ett Mc Donalds. En person alldeles brevid mig hostade. Jag trodde jag skulle dö. Jag höll i princip andan och ville krypa ur mitt eget skin. Så rädd var jag att jag skulle "ta" med mig smitta in till Jonathan. Låter kanske inte klokt, men jag är övertygad om att jag skulle känna likadant igen om jag befann mig i samma situation! Eller hur jag planerade hur jag skulle kunna rädda Jonathan från sjukhuset om det tex skulle börja brinna. Och hur jag i samma plan insåg att det var kört så länge Jonathan var uppkopplad till diverse livsnödvändiga maskiner. Och hur jag efter x antal veckor/månader äntligen såg ett ljus i min plan. Yes, nu skulle jag kunna få med mig honom ut. Nu kan han klara sig utan syrgas en stund om så skulle behövas. Knäppa tankar. Jag kan också fortfarande känna lyckan när jag för första gången kunde ta upp och trösta Jonathan utan en massa krusseduller. Bara kunna lyfta upp honom som de flesta föräldrar kunnat göra med sina barn från dag ett. Vilket lyckorus, jag grät, Jonathan grät, vilken känsla! Man (läs; jag) känner sig otillräcklig när det enda man kan göra är att hålla sin hand över sitt lilla lilla barn som uppenbarligen ligger där och inte mår bra. Man kan inte ens stryka sin hand ömt över sitt barn utan att skapa ännu mer obehag! Men när man minst anar det så kommer dagen då man kan ta upp sitt lilla lilla barn, utan krusseduller (slangar, sladdar 6 extra händer osv), stryka handen över deras rygg, vyrssa och bara få vara mamma <3!

Jag njuter av varje sekund jag har med mitt eget lilla mirakel!

Fd blöjbarn...

Ja, så kan man nog bäst beskriva min upplevelse av besöket på seacorner igår (idag ;))!

Jag och tjejerna hade tjejfest igår, här hemma! Vi hade super duper kul, som vi alltid har! :) Drack, åt, dansade och sjung. Och skrattade såklart!

Strax innan 01.00 kom R och hämtade oss och körde oss ner till seacorner (Sjökanten)! Här börjar mitt tragiska uppvaknande!

Lokalen av full av folk, mitt forna jag! De drack och dansade. Bar mössor och kepsar, mobilerna (Iphone) var ständigt i fokus i deras händer. Filtar virades runt axlarna så att utevistelsen för intag av nikotin inte skulle medföra frostskador. Ansiktena jag kände igen var få. Antingen tillhörde de vakterna, eller personer som var äldre än oss och uppenbarligen mer tragiska ;)! Vad hade hänt, jo jag är tydligen 10 år äldre och kom här ikapp min bilologiska ålder. På min tid kostade det 20 kronor för att att hänga in jackan, thats it. Nu fick vi punga ut med 80 kronor, och då fick man inte ens hänga in sin väska. De skulle de ha ytterliggare 20 kr för! På min tid fick man röka inne. Fast det är det bra att man inte får nu. På slutet av min ute-era så infördes förbudet att röka inne. Och man fick bege sig ut, utan filtar! ;) Mobilerna på min tid var lite klumpigare och var inte en naturlig associar. Med risk att låta som Agda 82 år, så tycker jag faktiskt inte att mössor och kepsar passar att ha inomhus. Ok, kepsar kan jag köpa. Men en varm utemössa! Varför!? När vi satt där och såg alla glad människor passera så började jag räkna! Slutsumman blev att majoriteten av besökarna gick på lågstadiet, om ens det det, när vi hade vår storhetstid på seacorner! TRAGISKT! Kan lova att jag säkert har bytt blöja på någon av dem också! För att slå i sista spiken i kistan så måste jag berätta om musiken. Vad är det för fel på slager, bumbi, och helikoptrar ( tjejerna vet vad jag menar ;)). musiken som spelades gav mig hjärtklappning. och om jag mot förmpdan skulle känna igen en låt så var det bara de första tonerna. Sen hade man remixat den=förstört! En del musik kände jag inte igen alls, varpå min ena kompis frågar: men du lyssnar väl på radion?! Jo, ja, klart jag gör, på P4 väst! Hahaha! De som var mer tragiska än mig måste vara vakterna som år ut och år in går och drar där, samt de som faktiskt var äldre än mig och stammisar!

Summan av kvällen är helt enkelt att jag är inte 20 längre! Och det mest tragiska är nog att jag inte känner mig så ung längre heller! Men attans vad kul vi hade, på festen hemma. För vet ni, morsor över 30 kan också festa och släppa loss. Men, jag gör det inte gärna runt fd blöjbarn! ;P

Få se hur länge det dröjer tills jag går ut igen. För gårdagens utgång var den första på 2 ½ år ...

Jag röstar för hemmafester i fortsättningen...för nu iallafall... ;)

Snabbt, fort och lätt..

...eller inte! Det har som sagt gått i ett idag. Först nu fick jag klart de sista i tvättstugan. Jag drog mig i och för sig för att gå dit. Hatar att gå ner dit på kvällen, tycker att det är jätteläskigt! Ja, jag är 31 år och mörkrädd...Så är det! ;) Har iallafall fått hängt upp en massa och vikt en del. Lämnade kvar en del i torkutrymmena i tvättstugan då det var ledigt till morran också. Så då slår jag bara på värmen där innan jag går till jobbet! Perfekt. De bryter alltså strömmen i tvättstugan kl 21! Löjligt om ni frågar mig. Fast nu får vi ju tvätta till kl 21, innan var det 19 och ingen tvättning på söndagar! Välkommen till 50-talet! ;P

Har en del kvar attfixa med i lgh, men det tar jag efter jobbet imorgon. Sen ska jag hämta mitt allt hos mamma och pappa! Längtar ihjäl mig efter Jonathan. Har inte träffat honom sen klockan halv sju imorse då R och J släppte av mig på jobbet innan de lämnade J! Har svårt att få ro i kroppen när J inte är hemma. vilket bidrar till att jag inte är ett dugg effektiv i mitt städande och fejande! Men men, så är det! :)Nu ska jag iallafall gå och lägga mig. Ska upp vid 05.30!

Puss och hej

Det är faktiskt ett ganska tungt bagage man bär med sig...

Att vara prematurmamma menar jag! Jag vet att föräldrarollen för med sig den konstanta oron för sitt barn. Gångra den oron med en si så där 1 miljard, så kanske ni kommer närmare den oro jag som prematurmamma känner inför mitt barn. Nu är jag ju "bara" prematurmamma till en liten kille som fötts förtidigt. Så jag kan inte jämföra. Å andra sidan hade jag inte haft det bagaget att bära som jag har idag om jag vart mamma till ett "normalfött" barn.

Minnena och känslorna från neotiden finns alltid med mig. Jag ser faror i, hm, inte allt, men mycket. Jag har sett livets skörhet i vitögat, många gånger. Missförstå mig inte, jag är en STOLT prematurmamma. Och hade inte velat ha det på något annat sätt. För som jag skrivit förut så har vår resa gjort oss till de personer vi är idag.

Vad jag vill ha sagt är att jag går med en konstant oro. Det gnager i magen på mig. Jag oroar mig för vad framtiden har för planer för oss. Ta bara en sådan sak som i somras när vi låg på Näl för Jonathans oklara feber perioder. Och läkarna ( drygt 5 st) stod rådlösa och inte visste vad fan det var som orsakade den skyhöga febern och stigande crp´t! En av de första tankarna som ploppade upp i mitt huvud var: Kan han ha en dold sjukdom som han fått via någon av ALLA de blodtransfusioner han fått? Läkarna kunde inte säga att nä så är det inte, för de kunde inte veta. Nu vet vi i och för sig att det rör sig om periodisk feber. Men vilka sjukdomar som kommer att krypa fram i framtiden vet vi ju inte. Se bara på alla de som under, jag tror det var 80 eller 90 talet som fick blod. Som sen visade sig vara smittat med hepatit C . På den tiden då de fick blodet så testades inte blodet för det, för man visste inte att den sorten fanns! Det är skrämmande faktiskt!

Jag räknar inte med att någon ska förstå mig. Och ingen som inte haft ett svårt (döds) sjukt barn kan inte göra det heller. Därför ska man vara väldigt försiktig innan man dömmer någon som har ett bagage som heter duga. Med detta säger jag inte att någon dömmer mig, men jag kan tro att man kan tycka att jag pjoskar en del med mitt mirakel. Men vet ni, det hade ni också gjort om ni vart i mina skor. Och tills den dagen ni själva går i ett par liknande skor, så ska man nog inte tycka och tänka så mycket om saker man inte vet ett skvatt om!
Jag pratade med en annan tjej här om dagen som också sett livets skörhet i vitögat ett flertal gånger. Hon upplevde också att en del människor nog uppfattade henne som en överbeskyddande mamma. Men om de hade upplevt de hon gjort så kan jag garantera att de hade vart på samma sätt.
Visste ni förresten att en forskning på mammor (tror att det bara var mammor) till förtidigtfödda barn visar att samtliga led av PTSD-posttraumatisk stress.