När lilla Jonathan föddes :)

Den 10 mars blev jag ju inlagd på antenatalen på grund av att jag läckte gallsyra och hade högt blodtryck!

Men Lördagen den 14 mars skulle jag äntligen få komma hem på permission över helgen! Jag hade laddat upp för att ligga i min egen säng och bara slappa och kolla på melodifestivalen!

Väl hemma så la jag mig i goa sängen, men kunde ändå inte slappna av. Hade himla ont i ljumskarna, men tänkte att det är väl foglossning. Jag mitt dumma spån trodde ju att om man hade värkar så hade man ont i magen! Så behöver det alltså inte vara!

Gick på toaletten ett par gånger och då såg jag att jag fått lite brunrosa flytningar. Men tänkte att det är väl en svampinfektion igen. Men jag ringde iallafall in till Näl för att dubbelkolla. De trodde inte heller att jag behövde oroa mig. Jag hade ju blivit undersökt dagen innan, alltså den 13 mars. Och då hade allt sett bra ut!

Nån timma senare fick jag en blodig flytning och fick panik. Hade ju börjat se ett mönster i de onda ljumskarna också. Bad Rickard att ringa till Näl och säga att vi var på väg.

I bilen satt jag på helspän och tittade på klockan och kunde konstatera att det var t3 minuter emellan sammandragningarna. Men jag sa inget till Rickard, utan jag tänkte att om jag inte säger något så är det nog inte på riktigt! Knäpp man är!

Väl på näl så blev jag undersökt på en gång av två läkare och de kunde konstatera att jag redan öppnat mig en cm! Så en plats på förlossningen var given.

Skrämmande var bara förnamnet!

Men, de satte iallafall ett värkhämmande dropp och så gav de mig en dos kortison som skulle skynda på bebisens lungutveckling.

Sen upplevde jag att allt hände väldigt snabbt.
För eftersom jag bara var i vecka 26+4 så ville man skicka mig till Östra sjukhuset i Göteborg. De är bättre utrustade för så tidiga förlossningar där och har mer kompetens!

Tydligen så ansåg man att jag låg i en "riskzon" att föda redan samma kväll, så att åka ambulans till Göteborg var det inte tal om. Nä, här skulle det färden gå med ambulanshelikopter!

Det var meningen att jag skulle ha med mig en läkare, en sjuksköterska och en barnmorska. Men då sammandragningarna lagt sig lite så behövde inte barnmorskan åka med! Rickard som gärna ville åka med fick dessvärre inte plats, då det ju var planerat att BM skulle med. Men när hon avbokades så var det redan försent att fixa med Rickard. Så en besviken sambo fick sätta sig i bilen och köra "efter"!

Efter ca 15-20 minuter så var vi framme i Göteborg. Klockan var nu runt 23.30 Lördagkväll!

Specialförlossningen var nästa anhalt, och jag hamnade på ett jättestort rum!

Låga med regelbundna värkar hela natten, och det är inte skönt kan jag säga.

På söndagen den 15 mars så fick jag min andra dos kortison och jag fortsatte att ha mitt värkhämmande dropp.

Framåt kvällen slapp jag sammandragningarna , men jag var nu öppen typ 4-5 cm.

Från det att jag hamnade på specialförlossningen så kollade man bebisens hjärtslag regelbundet. Man mätte också sammandragningarna

Måndagen den 16 mars så var jag inne på min sista påse värkhämmande dropp. Man får bara så pass mkt dropp att kortisonet hinner att verka, sen så får man inget mer.

När droppet så var slut vid 13 tiden på måndagen, så började jag få ont i ryggen och höfterna.

Återigen fattade jag inte att det var detta som var värkar.
Jag trodde att jag hade ont för att jag legat så länge. Jag hade inte fått lämna sängen sen lördagen.

Toalett bestyren fick jag sköta med hjälp av ett bäcken!

Men efter ett par timmar så hade jag ganska så ont och sa att jag behöver nog något mot smärtan.

Jag hade tänkt mig en panodil eller nåt. Så när jag fick lustgasen tänkte jag att, vaddå tror hon att jag har värkar!

Det hade jag! Men det tog ett tag för mig att inse fakta att jag skulle bli mamma samma kväll.

Efter första andetaget i lustgasen fick jag panik och började gråta. Våran bebis skulle ju inte komma nu, det var ju för tidigt.

Jag körde med lustgasen ett par timmar och bm kollade med jämna mellanrum hur mkt jag öppnat mig.

Jag minns att jag frågade hela tiden om barnläkaren var på plats ännu. För jag visste ju att lillen skulle behöva hjälp när han kom ut.

Bm sa att de ringt och förvarnat dem och att de skulle vara nere på ett kick.

I dimman efter lustgasen som förresten är en väldigt bra uppfinning, så hade jag full koll på om bm lämnade salen!

Jag ville att hon skulle vara i rummet hela tiden. Det var ju hon som hade koll på saker och ting! Jag trodde ju att bebisen kunde ploppa ut när som helst! hehe

Låg för det mest i sängen och kämpade mig igenom värkarna, men jag prövade också att stå upp en stund. Bm frågade om jag ville ha sterila vatten... (minns ej vad det heter) insprutade i ryggen.

Jag tackade ja, men tyckte väl inte att det hjälpte något vidare!

Min sambo skötte sig galant hela tiden och var precis där jag ville att han skulle vara. Vilket var typ panna mot panna! :)

Kl 19.10 gick vattnet och det var sååååå skönt, det är hemskt att känna hur det trycker på utan att det händer något!

Det är som att något trycker på innifrån i en vattenballong. Inte skönt!

Efter 5 minuter med krystvärkar, som för övrigt känns som värsta förstoppningen.

Så kom han ut! Och kan ni tänka de lille krabaten lät, han gnydde och var inte alls glad.

Jag grät av lycka och konstaterade om och om igen för de andra att han låter han låter!

Sen kommenderade jag min sambo att följa honom in till doktorn så att de inte skulle tappa bort honom på vägen!

Undertiden som läkarna grejade med lillen så fick jag krystat ut moderkakan.

Sen äntligen kom de in med honom till mig och jag fick se honom för första gången!

Efter ett tag rullades jag upp till neonatalen och fick se min prins igen!

Så den 16 Mars 2009 kl 19.15, efter 26 veckor och 6 dagar i mammas mage, föddes våran älskade lilla Jonathan! 38 cm lång och 1116 gram tung!