Var ett tag sen...

Ja, det var ju som sagt ett tag sen jag skrev nåt riktigt ordentligt!;)

Men som sagt, sen vi kom hit till näl så har jag tappat orken!

Letar febrilt efter den, och hittar bit för bit av den! ;)

Vissa dagar håller jag på att få spatt på viss personal här! Vill bara kasta ut vissa av dem genom fönstret!

De tjatar och tjatar och tjatar!
Gör si, gör så, tänk på det och bla bla bla...

Men herregud låt oss försöka att hitta vår variant på diverse "göromål" ex vändningar, ta på en body etc. Vi märker ju på Jonathan om han inte gillar det eller reagerar genom att gå ner i sin syresättning!

De ska lägga sig i allt, även saker som de skulle kunna hålla truten om. Lika ofta som de rättar oss i vårt sätt att greja med Jonathan lika ofta säger de hur tålig han är och hur mycket mer han fixar. Snacka på motsägelsefullt
De vill liksom att man ska fixa en massa nytt hela tiden, men hur lätt är det när man stannat kvar där vi var för typ 3 veckor sen. Personalen verkar glömma att vi har en jäkla gungig resa bakom oss samt en låååång resa framför oss! De vet endast vad vi har i bagaget utifrån va de har läst. Men det betyder ju inte att de vet!

Det är inte så himla enkelt att bara gå framåt utan att titta bakåt hela tiden. För det förgågna ligger hack i häl och kan när som helst fälla krokben på oss!

Det är hur läskigt som helst! Men de verkar inte alla förstå, och hur skulle de.

Sen håller de på att stressa skiten ur mig. De ökar takten i en sån fart att jag håller på att ramla av tåget som jag med nöd och näppe försöker att åka med. Åk hem och sov hemma, upp och hoppa klockan sex, nu vill Jonathan snutta, in på föräldrarrummet med er, lyft själva med alla slanagar var av en som kan ge lillen kallsupar. Men när ni nu ska gör allt detta så ska ni gör det så här, gånger 30 personers åsikter! Kan ni förstå att man bara vill skrika åt dom att hålla truten. Låt oss göra en sak i taget och i vår takt. Jonathan mår inte dåligt av att mamma och pappa ska hinna ikapp sin lille kille i hans rasande utveckling. Mamma och pappas duktiga älskling

När man blir förälder till ett för tidigt fött barn, och då kan jag enbart prata utefter den veckan Jonathan föddes i.
Så får man lägga de naturliga modersinstinkterna åt sidan. Du får inte klapppa och smeka på ditt barn om han/hon är ledsen. Här gäller en vilande hand på barnets kropp, som gör att denne känner sig trygg. Du kan inte ta upp ditt barn i famnen för att trösta. Du kan inte amma på x antal veckor. Utan du får trycka i ditt barn mat genom en slang! Men framför allt så är man så begränsad i den mest akuta omsorg ditt barn behöver! Ett fullgånget barns främsta behov är ju att få mat, värme och en trygg famn, typ! Vårt lilla barns främsta behov är att få i sig tillräckligt med syre, ha en slang som ligger på rätt sätt för att maten ska komma ner, en massa medicinsk kunskap alltså. Men visst vår närvaro och omsorg är också viktig, men inte lika viktig som syre och det får inte vi greja med. Även om vi i många fall har bättre koll än viss personal! Och de områdena som vi har koll på, så som blöjbyte påklädning, munvård mys mm. De ska personalen också lägga sig i, men herregud back off!

Ja just det Jonathan väger nu 1700 gram och är 41,5 cm lång.

Han la en rap i dag med. Vilket skulle kunna betyda att han fått i sig lite av mammas tuttemjölk när han låg och snuttade! :)
Vilken kille alltså. Han har haft ont i magen i två dagar också. Stackarn! Igår gjorde han en ögonundersökning också, som visade sig vara bra.  :)