Hellre mina egna hjärtslag än någon annans snarkningar...

Bloggar lite olovligt från sjukan! :P

Operationen gick bra. Hela fanskapet är borta. Den var som en kapsel fylld med vätska. läkaren sa att den var enklare att ta bort än vad de hade trott. Som jag förstod det så har de bara sytt lite i livmodern. Så läkaren var optimistisk till att jag skulle kunna få fler barn. :) Men att det skulle bli snitt då. Sen har jag större risk att få myom vid nästa graviditet också, i och med att jag fick ett sådant snabbväxande med Jonte i så ung ålder ! Men jag känner mig väldigt glad att loppet för syskon inte är kört! :)

Operationen

Jag anlände på Näl klockan 06.10 torsdag morgon. Jag fick byta om till en trevligt vit nattskjorta!;) Tempen och mitt hb kollades. Klockan 07.00 fick jag lägga mig i sängen, för då var det dags för ett coctail med mediciner :P! Alvedon, antibiotika och en helt fantastisk blå liten tablett! Den lilla blå var en sömntablett! Innan klockan var 07.20 så sov jag! Vaknade till vid 8 när de rullade ner mig till operation. Sen har jag bara något luddigt minne av några ansikten och att de satte en nål i armen och "övervakningslappar" i pannan och bröstet! Har för mig att de sa något om att de sprutade in något i armen, men jag vet inte. Masken för ansiktet känns bekant att de nämnde också! Men ryggbedövningen minns jag inte ett smack av! SKÖNT, det var därför jag fick den lilla underbara blå! :)

Vaknar till på uppvaket och mår bra. Kan ni fatta inte illamående eller nåt! Inte ont heller, känner hur det sticker i benen så ryggbedövningen satt kvar antar jag! Strax efter 14.00 är jag tillbaka på avdelningen och min syster möter upp. Rickard kom så snart han var klar med tentan! Låg med kateter så jag slapp röra mig, vilket innebar att jag hade minimal smärta! Katetern drog de igår morse. Hon som gjorde det hade med sig en elev så hon beskrev hela tiden vad hon gjorde! var intressant! När katetern var dragen var jag ju tvungen att ta mig till toa, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Dit gick ok, men när jag väl satt på toa höll jag på att svimma. Det snurrade, jag blev kallsvettig och höll på att spy! Så det var bara för personalen att hämta sägen och rulla tillbaka mig till rummet! Enda gången det gick bra för mig var när mamma och pappa var här med Jonathan. Då fick jag energi och krafter från jag vet inte var! :) Han är den allra bästa medicinen. Han var så glad när han såg mig. Och jag som trodde att han skulle ha glömt mig på två dar! Men inte min kille inte!:)

På kvällen när Rickard var här gjorde jag ytterliggare ett försök att gå på toa. Denna gången gick det käpprätt åt skogen, de fick hämta mig med sängen igen. Men denna gången fick jag också krampliknande känsla i revbenen som gjorde att jag inte kunde andas. Detta bidrog till att jag fick stickningar i armar och ben. Pust! men personalen var fantastiska och fick mig att slappna av och andas lungt. De tog mitt blodtryck också, kan vara så att det är det som är lågt. Men jag minns inte!

Lyckades iallafall gå på toa utan sänghämtning efter detta! Tjohoo! Får en del smärtstillande också, för attans vad det gör ont. Inte i snittet med i magen där de sytt. De är den värsta brännande kännsla ni kan tänka er! Så om jag snurrar en del i inlägget så är det för at jag e hög på morfin! ;)

I natt började min kära rumsgranne att snarka! Jippi. Klockan nästa och öronproppar levererades till mig. Skönt, men då hör man ju sina egna hjärtslag, men som rubriken lyder: Hellre mina egna hjärtslag än någon annans snarkningar! :)