Vikt och längd & Fanskapet

Gissade kanske inte så rätt! :P
68,5 cm lång är min skatt och så väger han 9085, typ. Vågen pendlade mellan 9075-9085!

Från det att han föddes så har han ju gått upp ett kg i månaden, igenomsnitt. Så jag tror ju att han fortfarande gör det! Pucko mig. Det är ju helt orimligt att fortsätta gå upp så mkt, och det vet jag ju, men men! Svammel svammel...:P

Han låg iallafall 2 under sin linje på längd och huvudmått, och på vikten låg han bra!


Nästa bvc besök är ialafall i mitten av februari, om en månad alltså. Jag får bestämma lite hur ofta jag vill att vi ska kolla vikt och längd! Och från att ha vägt och mätt varannan dag i flera månader till att göra detta en gång i månaden tycker jag e ganska bra. Jag behöver lite utslussning! ;)

Ska ringa barnmottagningen på måndag också. Jonathans lungor är inge vidare. De piper från dem och så är han anfådd. Ändå har vi dubblat hans pulmicort. Lungröntgen var iallafall bra, känns skönt det!

Tur man har världens gladaste kille som alltid är vid gott mod även om han knappt kan andas ibland ( känns det som)!

En kompis till mig frågade mig här om dagen när vi var på promenad hur jag kände inför operation fanskapet som går av stapeln nu på torsdag ( den 14:e)

Och så här känner jag: Jag är mest stressad över att Jonathan inte kan vara med mig och jag med honom. Att vi ska sova ifrån varandra, att jag inte finns där som tröst när han är ledsen och eller ska sova! Det tycker jag är pest och pina. Jag vet att han inte kan ha det bättre hos pappa, mormor och morfar, förutom mig då ;). Men det hjälps inte. Vi är inte med varandra! Vi snackar typ 2-3 dagar, men attans vad det känns pyton. Sen går jag och laddar upp en irritation över att jag inte kommer att få ett enkelrum på avdelningen. Något jag inte har en aning om, om jag kommer att få eller inte. Men att dela rum med en massa gammla kärringar känns så där lagom kul, blä! Nä, jag ska banne mig ha ett eget rum. Förra året bodde jag på sjukhus i tre månader, lite flyt kan jag väl få iallafall i form av ett eget rum och en livmoder i behåll!

Åter till lite analys av det hela,så tror jag att jag funkar så här: Jag lägger ner oro över världsliga saker för att slippa ta tag och oroa mig över det som faktiskt är väsentligt. Nämligen operationen av FANSKAPET. Kommer jag att få behålla min livmoder, och om jag får det kommer den att vara i ett sådant skick att jag kan få fler barn? Sen hade det ju vart trevligt om den fortfarande är ofarlig. För det kan man ju aldrig veta till hundra procent. Men jag vet att de kommer att ta prover på skiten. Sen operationen i sig är ju inte så himla kul. Ryggbedövning, narkos, illamående och SMÄRTA! Ursch fy och blä!

Imorgon bär det iallafall av till torp! :)