Vilket jädrans ältande det var på den där...

Jag är väl medveten om att jag skriver mycket om vad som hänt det senaste året. Men då det närmar sig Jonathans 1 årsdag så blir jag mer och mer nostalgisk. Det går inte en dag utan att jag går igenom vad som egentligen hände under de där månaderna på sjukhuete! Hjärnan går på högvarv, och jag ältar och går igenom och tänker på alla "tänk om"! I och med att jag tänker så mycket så står hjärnarkivet alltid på glänt och hjälper mig att plocka fram fakta när jag blir påmind genom exempelvis ljud och bild!

Vet att det är fler som reagerat på exekt samma sätt när det närmat sig 1 årsdagen av deras barn prematurafödelse. För det är inte bara årsdagen av födelsen som närmar sig utan också den mest tramatiska händelsen och dagen man gått igenom. För alla vi som fått barn extremt mycket förtidigt visste inte om våra barn skulle överleva när de lämnat magen. Och även om de klarat de första dygnen så kommer det nästan alltid bakslag som sätter allt på spel. Och man hamnar så djupt att det är svårt att ta sig till ytan när allt är som det ska igen ( under omständigheterna). Så att skriva om detta här är som en ventil, aå att jag ska slippa prata hål i huvudet på alla omkring mig. Fast det gör jag kanske ändå! Men mina gaoa vänner och familj är förstående och vet vilken pers vi har i bagaget. Det är det inte alla som har, förstående vänner och familj menar jag. Man kan inte bara glömma och gå vidare när man gått igenom det som vi har! Allt ligger och flyter på ytan HELA tiden och man bearbetar och ältar. För oss har det snart gått ett år, men jag ältar mer än någonsin! Och jag tror att jag behöver det för att faktiskt förstå vad det är vi gått igenom och att det faktiskt gick bra!