Varför säger dom så?

Jag kan inte för mitt liv begripa hur människor kan säga/skriva att " det kommer gå bra"! När de i själva verket inte har en blekaste aning om hur utgången blir! Ja, jag pratar naturligtvis om prematurabarn!

Har vid flera tillfällen läst folks svar på oroliga och förtvivlade föräldrars inlägg om sina barns tillstånd! Hur f*n kan man skriva att det kommer att gå bra när en förälder ventilerat att deras bebis fötts i vecka 25 och ligger i resperator! Oförskämt om ni frågar mig. Hade någon sagt det till mig när vi låg inne på neo så hade jag exploderat. Man vet aldrig från dag till dag om ens barn kommer att överleva. Infektioner och liknande dyker upp som gubben i lådan innan man ens hunnit blinka. Och det går inte alltid att få bukt med detta. Trots att vi har en fantastisk vård!

När Jonathan var 9 dagar gammal så drabbades han av en svampinfektion i kroppen. Fast det visste vi inte just då att det var! Han blev akut dålig och hamnade i resperator helt nerdrogad. Läkarna stod helt handfallna. Hur kan han bli så dålig när han "äter" tre olika antibiotikor var av det ena är det mest bredspäktra som finns! Med ett crp på lång över 100 ( det ska ligga på runt 5) så bestämde man sig för att sätta in allt. För att sen plocka bort det ena efter det andra. Som tur var kom en av alla läkarna på att det kunde röra sig om en svampinfektion, även om detta var osanolikt. Svaminfektion av den sorten som det visade sig at Jonthan faktiskt hade får man generellt efter en längre tid i de förhållandena som han befann sig i. Just när vi befann oss i detta inferno så kunde inte någon lova oss att det skulle gå bra. Och nu efteråt så har det slagit mig att alla Jonathans organ kunde ha sviktat och lagt av på grund av detta. Som tur var blockerade hjärnan dessa tankar just då! Vad jag vil ha sagt är att man vet ALDRIG hur dagen kommer att utveckla sig för våra små när det ligger på neo. Det vänder så snabbt, både posetivt och negativt. Fast även när det vänder åt rätt håll så står man som förälder kvar i skuggan och vågar inte blicka mot ljuset. Skuggan förföljer en länge länge. Själv klev jag ur skuggen efter kanske en månad efter att vi kommit hem! 10 steg fram och 9 tillbaka! Så att sitta och skriva att det kommer att gå bra upplevs i mina ögon som ett rent hån! Säg eller skriv istället att ni hoppas att den lill* snart mår bättre eller någon liknande. Stöttande ord skulle jag uppskatta mer än uppmuntrande! Men alla är vi väl olika!