Min barndom i repris

Min mamma har berättat för mig hur hon satt på nätterna och gav mig min astmamedicin i min inhalator. Hon hade mig sovandes i famnen, kollade mina andetag så hon visste när han skulle trycka på "knappen" så medicinen ångade ut genom masken och ner i mina lungor!

Nu 30 år senare sitter jag här med min sovande son i mitt knä. Jag har koll på hans andetag så jag vet när jag ska trycka på knappen!

Lite knepigt är det allt.

När jag blev äldre så kunde jag ju sitta själv med masken och trycka när jag andades. Pisstrist var det. Och den känslan av tristess kommer tillbaka nu när jag sitter med min son. Det är verkligen ett ont måste. Det är ju inte direkt som att det tar 5 minuter. 20 minuter och vi är närmare sanningen. Man kan bara sitta rätt upp och ner och inte göra annat än att trycka på knappen. Ljudet av nebulusatorn är HÖGT, men tydligen sövande då J somnar som en stock av ljudet. Men den höga ljudnivån gör att man inte kan kolla på exempelvis tv. Nu kanske man skulle kunna det om det är textat, men när jag var en sisådär 7-8 år så var det inte så lätt att hänga med på textremmsorna! Men såklart gör jag ju vad som helst för min lille son. Och vad är 40 minuter per dygn. Ingenting. Men jag hade önskat att någon kunde uppfinna en ljuddämpare.

Nu kan man ju bara hoppas att resten av min barndom också spelar upp sig i repris! :) När jag ser tillbaka på min egen barndom så ser jag bara en härlig tid. Jag önskar att jag kan ge min son en lika bra upväxt som jag haft! :)

Idag har vi inte gjort många knop. Jag har känt mig krasslig så vi kom inte ut förrän klockan 16.30 idag. Vårt mål när vi kom ut var parken. Där väntade lite lek i sande och gungorna. Jonathan bara älskar att leka i parken, sanden flyger och han bara strålar av lycka! Gung gung har han lärt sig att säga nu, med betoning på ng-ljudet och utan g:t i början! :P Man hör att han säger gung gung iallafall! Duktigt va! :)