Ska det känna så...

...hemskt och jobbigt att börja arbeta igen! Jag har värsta jobbångesten så ni kan inte ana! Inte för själva jobbet i sig. Jag gillar ju mitt jobb, men hela grejen med att inte få vara hemma och vara med Jonathan! Det går inte ihop i min värld. Man skaffar ju barn för att man vill ha dem och vara med dem. Inte för att lämna bort dem till andra! Det rimmar inte. Jag vet ju att man måste jobba för att leva. Men mitt viktigaste jobb har jag ju hemma. Jag vill verkligen inte vara ifrån min skatt hela dagarna. Förstår inte människor som knappt kan vänta på att deras barn ska bli 1 år så att de får lämna bort dem för att de vill jobba! Jag fattar inte! Ett par timmar några dagar i veckan hade vart lagom, så att J fick leka lite med andra barn. Men sen vill jag vara hemma med min skatt. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska fixa att arbeta. Jag är tom rastlös nu när J är ute på promenad med mormor och morfar. Har en massa måsten som jag ska göra, men jag blir ändå stressad för jg saknar min J!

Sen känns det läskigt att främmande människor ska ta hand om mitt hjärta. De stackarna kommer att bli galna på mig, för jag kommer att säga att då ska man göra så med J och så små bitar bröd klarar han av och tänk på det och det och det och det och det...Oj oj oj!

Bara för 1 år sedan så låg min son under kategorin allvarligt sjukt barn. Med innebörden att det är fara för barnets liv. 1 år. Det är inte mycket. Jag befinner mig fortfarande där på ett känslomässigtplan. Måste komma på ett sätt att tjäna pengar utan att behöva arbeta ( förutom mitt jobb som mamma då, om man nu kan kalla det jobb, men ni fattar)! ;P Nä skämt å sido! Om 1 ynka vecka är jag på jobbet.