Släppa, tappa kontrollen...

Jag kan inte, jag vill inte ge upp kontrollen jag under så många månader kämpade för att få tag på!

För mig innebär min återgång till arbetet att jag förlorar kontrollen jag en gång fick kämpa för att få! Jag förväntar mig inte att någon annan förutom andra EPT mammor ska förstå vad denna känslan innebär! För det handlar inte bara om mammakänslan.

Under Jonathans första månader i livet hade jag ingen som helst kontroll över någonting. Det var läkare, sjuksköterskor, apparater, mediciner och de högre makterna som kontrollerade allt som rörde min son! Min roll kändes som en simpel biroll! Jag vet att jag tillsammans med Jonathan och Rickard hade huvudrollen, men det kändes inte så! J hade klarat sig alldeles utmärkt utan mig, men han hade inte klarat sig utan de andra faktorerna! I det stora hela vet jag ju att vi är huvudrollerna, men just då kändes det inte så! Nu när jag ska börja arbeta så måste jag överlåta kontrollen till andra! Fast jag fortfarande har huvudrollen så är jag inte redo att dela med mig av kontrollen! Jag kämpade som bara den för att få den. Ja, inte jag ensam naturligtvis. Den som kämpade mest för att jag skulle kunna ta kontrollen var ju Jonathan! För vilken kille! Ett sant mirakel!

Vad jag menar med kontroll kan jag inte riktigt sätta ord på, men jag menar inte att jag vill kontrollera min son om det var någon som uppfattade det så! Det handlar nog mer om hela situationen. Jag vill, jag ska var den som kan mest om min son, förstår honom bäst, vet vad han behöver och vara den som finns där i alla lägen. Vara den som kan ta kontroll över uppkomna situationer! Jag låter som ett kontrollfreak. Jag hör det själv. Men som jag skrev i början, så kan ingen förstå känslan över att överlåta kontrollen till andra när man en gång kämpat som få för att överhuvudtaget få tag på den! Snurrigt värre, jag vet! Vad jag vill ha sagt är kort och gott: Jag är inte redo att börja arbeta, att inte få vara med min son! Tappa kontrollen över min roll som förälder.