Det är faktiskt ett ganska tungt bagage man bär med sig...

Att vara prematurmamma menar jag! Jag vet att föräldrarollen för med sig den konstanta oron för sitt barn. Gångra den oron med en si så där 1 miljard, så kanske ni kommer närmare den oro jag som prematurmamma känner inför mitt barn. Nu är jag ju "bara" prematurmamma till en liten kille som fötts förtidigt. Så jag kan inte jämföra. Å andra sidan hade jag inte haft det bagaget att bära som jag har idag om jag vart mamma till ett "normalfött" barn.

Minnena och känslorna från neotiden finns alltid med mig. Jag ser faror i, hm, inte allt, men mycket. Jag har sett livets skörhet i vitögat, många gånger. Missförstå mig inte, jag är en STOLT prematurmamma. Och hade inte velat ha det på något annat sätt. För som jag skrivit förut så har vår resa gjort oss till de personer vi är idag.

Vad jag vill ha sagt är att jag går med en konstant oro. Det gnager i magen på mig. Jag oroar mig för vad framtiden har för planer för oss. Ta bara en sådan sak som i somras när vi låg på Näl för Jonathans oklara feber perioder. Och läkarna ( drygt 5 st) stod rådlösa och inte visste vad fan det var som orsakade den skyhöga febern och stigande crp´t! En av de första tankarna som ploppade upp i mitt huvud var: Kan han ha en dold sjukdom som han fått via någon av ALLA de blodtransfusioner han fått? Läkarna kunde inte säga att nä så är det inte, för de kunde inte veta. Nu vet vi i och för sig att det rör sig om periodisk feber. Men vilka sjukdomar som kommer att krypa fram i framtiden vet vi ju inte. Se bara på alla de som under, jag tror det var 80 eller 90 talet som fick blod. Som sen visade sig vara smittat med hepatit C . På den tiden då de fick blodet så testades inte blodet för det, för man visste inte att den sorten fanns! Det är skrämmande faktiskt!

Jag räknar inte med att någon ska förstå mig. Och ingen som inte haft ett svårt (döds) sjukt barn kan inte göra det heller. Därför ska man vara väldigt försiktig innan man dömmer någon som har ett bagage som heter duga. Med detta säger jag inte att någon dömmer mig, men jag kan tro att man kan tycka att jag pjoskar en del med mitt mirakel. Men vet ni, det hade ni också gjort om ni vart i mina skor. Och tills den dagen ni själva går i ett par liknande skor, så ska man nog inte tycka och tänka så mycket om saker man inte vet ett skvatt om!
Jag pratade med en annan tjej här om dagen som också sett livets skörhet i vitögat ett flertal gånger. Hon upplevde också att en del människor nog uppfattade henne som en överbeskyddande mamma. Men om de hade upplevt de hon gjort så kan jag garantera att de hade vart på samma sätt.
Visste ni förresten att en forskning på mammor (tror att det bara var mammor) till förtidigtfödda barn visar att samtliga led av PTSD-posttraumatisk stress.