Alltid där

Har sen en vecka tillbaka läst en blogg om en liten tjej på drygt 500 gram, och som i skrivande stund ligger på en neonatalavdelning och kämpar sida vid sida med sin fantastiska mamma!

Jag känner igen mig i så mycket som denna mamman skriver. Även om det var drygt 2 ½ år sedan det var vi som låg på neo, så finns känslorna och minnena så nära. Jag kan fortfarande känna paniken jag kände när jag vid ett tillfälle stod i kön inne på ett Mc Donalds. En person alldeles brevid mig hostade. Jag trodde jag skulle dö. Jag höll i princip andan och ville krypa ur mitt eget skin. Så rädd var jag att jag skulle "ta" med mig smitta in till Jonathan. Låter kanske inte klokt, men jag är övertygad om att jag skulle känna likadant igen om jag befann mig i samma situation! Eller hur jag planerade hur jag skulle kunna rädda Jonathan från sjukhuset om det tex skulle börja brinna. Och hur jag i samma plan insåg att det var kört så länge Jonathan var uppkopplad till diverse livsnödvändiga maskiner. Och hur jag efter x antal veckor/månader äntligen såg ett ljus i min plan. Yes, nu skulle jag kunna få med mig honom ut. Nu kan han klara sig utan syrgas en stund om så skulle behövas. Knäppa tankar. Jag kan också fortfarande känna lyckan när jag för första gången kunde ta upp och trösta Jonathan utan en massa krusseduller. Bara kunna lyfta upp honom som de flesta föräldrar kunnat göra med sina barn från dag ett. Vilket lyckorus, jag grät, Jonathan grät, vilken känsla! Man (läs; jag) känner sig otillräcklig när det enda man kan göra är att hålla sin hand över sitt lilla lilla barn som uppenbarligen ligger där och inte mår bra. Man kan inte ens stryka sin hand ömt över sitt barn utan att skapa ännu mer obehag! Men när man minst anar det så kommer dagen då man kan ta upp sitt lilla lilla barn, utan krusseduller (slangar, sladdar 6 extra händer osv), stryka handen över deras rygg, vyrssa och bara få vara mamma <3!

Jag njuter av varje sekund jag har med mitt eget lilla mirakel!